Here I am...

...this is me. Und so weiter.
Mina fåtaliga blogginlägg borde inte uppmärksammas så mycket som de faktiskt görs (av mig själv. Hör inte ni också applåderna och fanfaren i bakgrunden? Inte? Okej).

Jag ser livet genom musik. Refererar till saker och ting genom att sjunga en sång, tycker det är praktiskt. Andra håller inte med mig. Framför allt inte när jag komponerar låtarna själv.

Kusinen uppskattade exempelvis inte när jag gick runt på köpcentret och trallade "Kissnödig, jag är såå kissnödig" lördagen efter löning.
Hemma går jag runt och stampar i takt till "Myrorna invaderar - myrorna har fått nog!" (de har vaknat upp ur sin vintervila, och befinner sig överallt i min lya. På frukostbordet. I fönstren. På dataskärmen...).
Igår kom jag på att "morsgrisar är vi allihopa" kan bytas ut mot ordet "pucko" istället. Så jag sjöng min egen version och pekade ömsom på mig själv och sedan Lilo. Hon förstod inte budskapet. Viftade livligt på svansen, satte sig "ekorre" och började vinka till mig.

Till vardags är hon dock trött på mitt ständiga trallande. Dagen börjar alltid med "god morgon, god morgon, hör fåglar sjung glatt..." och bemöts av knorrande från hennes sida. Sedan tävlar jag och radion om vem som tjattrar/trallar/vrålar mest på en dag.

Ikväll var jag på teater (för andra gången i mitt liv). Modern tyckte vi kunde prova på att vara lite kulturella och svika bioduken som omväxling. Det var en spännande upplevelse.
Jag var den enda med dödskallar på tröjan, en av ytterst få under 50 års ålder - som därutöver inte pratade rikssvenska/stockholmska.
Själva pjäsen får gå under kategorin "njaaa..." men atmosfären runt omkring gjorde att teatern var väl värd att gå på.
Missade för någon sekund en replik och hade önskat det funnits en "rewind"-knapp. Det fanns det inte. Övervägde att utropa "Va? Kan ni ta om det där?" men tänkte det var bäst att låta bli.

Efteråt hamnade vi på ett fint café. Då jag såg priserna frågade jag min moster lite snällt om hon inte kunde tänka sig att bjuda sin systerdotter, vilket hon gick med på. Över hundra kronor för en kvällsfika...
Snållänning running through my veins.
Betedde mig på ett vis jag antogs förväntades av mig, tills jag skulle uttala namnet på smörgåsen jag ville ha. Bruschette Sa-sa-saa-... eller står det se-see-seem. Servitören förstod. Det var tur, för jag brast ut i skratt. Moster och mamma följde inte mitt exempel, utan pekade på menyn och sa, "Ja vill ha ren där dö" (östgötska). Jag fick min smörgås till slut. Konstaterade tacksamt att det var tur att årets weekend tillsammans med galna släkten inte går till Italien, utan till Irland. Om en månad - lovely.

Egenskaper

I mitt personlighetstest stod det ingenting om i vilken grad jag hade egenskaperna naivitet och tankspriddhet. Men det vet jag bäst själv, har jag kommit på.

Tankspridd. Jag erkänner, jag har vid flertalet tillfället tappat bort saker. Sett en skymt av dem någonstans då jag inte behövt dem, och sedan glömt bort var det var. Främst gäller det plånböcker.
Ja, en av dem glömdes i en soppåse på ett svettigt tåg i Tyskland. 300 kronor jag kunde kastat i närmsta vattendrag.
Förra veckan rev jag runt i hela lägenheten. Kom efteråt på att jag lagt plånboken i bilen, just för att inte glömma den hemma... då hade jag redan vänt upp och ned på lite lådor och svurit långa ramsor.
Och ja, jag erkänner... jag brukar glömma hunden utomhus emellanåt. Hon har börjat få frukost/middag på gräsmattan utanför, varje gång blir det en halvtimmes nosaktivering innan hon funnit alla. Dess värre är hon så korkad(!) att hon inte skäller till när hon vill komma in. Ställer sig helt sonika utanför ytterdörren och bara tittar. Kikar jag inte efter henne med några minuters mellanrum kan hon stå där en stund. Sedan beskådar hon mig med sårad blick när jag äntligen öppnar dörren.
För att citera Markus i Oskyldigt dömd; "Jag kommer ihåg min barndom, men minns inte vad jag åt till lunch". Precis så är det. Jag är lite som Dory i Finding Nemo.

Naivitet.
Idag låste jag inte dörren till bilen när jag besökte familjen. I människobyn. Tänkte inte så långt att plånbok och husnycklar låg synliga i passagerarsätet. De låg kvar när jag kom tillbaka efter ett par timmar också. Men det är ganska skönt att tro gott om folk - leva med tanken att ingen kommer att stjäla mina saker.
Ytterdörren låser jag ytterst sällan med för den delen. Går ut på hundpromenader i några timmar och förutsätter att boendet såg ut som det gjorde innan jag försvann.

Med min tankspriddhet och naivitet borde jag inte flytta till en stad?
Det finns trots allt personer som rycker väskan ur handen på folk. I Barcelona höll jag krampaktigt i min älskade kamera under en veckas tid. Svetten bröt fram varje gång modern skulle låna för att ta en bild på oss som turister. Jag gick omkring och kände så att väskan fortfarande var stängd flera gånger i minuten. Vi var en utsatt folkgrupp. Några svenskar som stod bredvid oss på tunnelbanan blev av med sina pengar och pass mellan två stationer, flygbiljetten fick de lyckligtvis behålla.

Det finns orter och byhålor med vackra namn. Sådant man inte funderar över vanligtvis. Bara för att ta några exempel; Åtvid ligger i knutarna - varför inte säga Åt Vida Berg som det egentligen heter? Tidersrum får en djup mening om man tänker på innebörden - Tiders rum. Sedan finns Öschhhöboda. Funderar på att säga det på rikssvenska istället, Öde Sjö Boda.

Liksåsen utanför Kristinehamn får dock fortsättningsvis vara Lik Såsen. Inte Lickksåsen som lokalbefolkningen säger.

CV-skrivande

Det är svårt att inte använda inte, men, men är också ett ord man inte får skriva.

Sitter och försöker skriva mitt nya förbättrade CV 2.0. Orden "men" och "inte" hör som sig bör inte hemma i en text som pekar på alla perfekta delar av sig själv. Ord förknippade med negativitet. Trots det visar sig det vara sig svårt att skriva att inte använda, just det, inte.

Igår följde jag med systern ut på ridtur. Har inte ridit ordentligt senaste fyra åren, bortsett från korta stunder. Inga större rädslor att tampas med, men visst - man tappar balans och styrsel med tiden. Hade kanske önskat mig någon lite mindre fyrbening, men det fick bli Mister Big. En häst där namnet sade allt. Manken var högre än mig, och hela hästen var dinosaurielik. Hovar stora som assietter. Trots ett yttre som hade kunnat liknas vid en långhals var han underbar att både göra i ordning och att rida på (där både trav och galopp innebar långa luftturer). När andra hästar tjuvknycker lite blad vid sidan om vägen, sträckte han bara lite på nacken och tog lite granris istället. Helt underbart att komma ut en timme i lugn och ro! Fick till och med gå upp längs med en bäck så vattnet slog kring oss. Jag behöver en häst. Punkt.

Idag känner jag mig som en pingvin. Stel. I några minuter i alla fall, sedan hittar jag tillbaka till ett mindre ryckigt rörelsemönster. Kanske är nu om någon gång jag borde träna lite robotdans? Med lite tur låter lederna lite metalliskt när jag böjer dem.

Jag behöver molnfritt om kvällarna, jag ser ytterst lite på mina kvällspromenader. Uttycket rosa bubbla känner alla igen, men svart bubbla är någonting helt annat. Ficklampan lyser upp högst 5 meter framåt innan den slår emot en tjock vit vägg, kallad dimma. Gäller även vyn bakåt och uppåt. Skulle batteriet ta slut skulle jag lika gärna kunna gå runt och blunda, det hade inte gjort någon skillnad.
Förra veckan däremot var underbar, frosten och fullmånen lös upp så pass mycket att landskapet blev vitt och träden lämnade tydliga skuggor på marken. Hade med lätthet kunnat gå i skogen mitt i natten de dagarna.

En vän klagade för en stund sedan om sin telefon;
"Jag blir så jävla less, ska slänga den i väggen"
Mitt svar blev "Usch då, telefonen är dvärgens skapelse!"
Dvärg. Djävul. Någon behöver vila upp sig efter helgen.

Galenskaper

Inget särskilt egentligen. Bara mitt sätt att fylla min ständiga fritid med lite spännande upptåg.
...Och lyckligtvis behöver jag sällan tänka själv, händelserna och de efterföljande skratten hittar oftast till mig.

I veckan vaccinerade jag mig mot baconfeber, visserligen motvilligt, men efter korsförhör med sjuksköterskorna (som i sin mentala jakt på svar gapade som fågelholkar) gav mitt godkännande. På kvällen kändes det som om någon kastat en blyklump på armen. Trots att det som inte dödar, härdar, valde jag ändå att inte sova på armen.
Gick upp tidigt följande morgon för att åka iväg till Linköping på samtal. Hade en lättare feber och kände mig smått snurrig, utöver min ovilja att åka de där 14 milen.
Väl framme och i tid har kvinnan jag skulle pratat med glömt att boka in vårt möte. Det var inte ilska. Det var besvikelse. Svor för mig själv då jag gick gatorna fram, undrar om jag inte ens öste ut lite över själva staden. Dumheter att ligga en timme bort från lugnet på landet.

Fann mig så småningom med en koffeinhaltig sockerbomb på favoritcaféet. Sedan såg jag till att göra situationen bättre genom att göra av med lite pengar, för inte går det väl att slänga ut 300:- på bensin och parkering och sedan bara åka hem? Ja, jag vet- snållänning. Men det ligger i generna.
Blev förföljd en bit av en man i permobil. Han pratade lite smått, och jag tittade storögt. Placerade honom till slut i facket "Åh nej, inte han!" - och kom på att jag gick omvägar genom centrum när jag skulle ta körkort för att slippa undan honom.
Sprang sedan vidare in i nästa person. Eller snarare; jag försökte panikartat väja undan när jag såg att personen var på väg åt mitt håll. Slutade ändå med att han stod precis framför och log brett. Pratade något om Ungern, irakiska flyktingar och reinkarnation. På snabb och slarvig engelska (=förstod inte mycket). Skänka pengar och lämna ut banknummer? Nej tack. Slängde ur mig något om "unemployed" och "broke" innan jag försökte fly vidare. Fick ett klistermärke, har fortfarande inte listat ut vad det står för. Soporna nästa!

För att markera hur fattig jag var gick jag in en sväng på "Myrorna". Möttes av ett glatt gäng pensionärer som;
a) Sjöng falskt
b) Hade en ostämd gitarr
c) Drog frenetiskt i ett dragspel, lät minst sagt illa..
d) Spelade oregelbundet på den ostämda gitarren
e) Upprepade orden gud, välsignelse och hallelujah i varierad ordning om vartannat. Troligtvis samma låt som spelades om och om igen, men lät som en ny låt varje gång eftersom taktkänslan var obefintlig.
De var glada i alla fall, och det var jag med! Skräckblandad förtjusning med visst inslag av kväljningar.
Hittade lite böcker som fick följa med hem, så besöket var inte förgäves ;)

+10 grader inomhus när jag kom hem. Tofflor och vantar inomhus höll för en stund på att bli ytterkläder också....

Har lagt ut Fårrden Ragnar på blocket åt ett par avlägsna släktingar, är riktigt nöjd över annonsen!
"Bilen har bucklor och rost. Har bara haft en ägare, och säljes nu pga dennes ålder"
Har haft lite roligt åt beskrivningen nu på kvällskvisten. Att bilen är full utav bucklor säger en del om hur bra den enda ägare tagit hand om sin bil.
Kanske borde lagt till "Ragnar, bilen med personlighet! Fordonet som låter dig upptäcka att varje dag är en ny dag - upptäckten av en buckla du inte sett tidigare".

Makalösa djur

Först en liten rättelse sedan gårdagens inlägg. Gardinerna i "biosalongen" var inte gröna, utan orangea och gula.
Filmen var mysig och charmig. Jag fattade tyckte för den överviktige (och något dumme) golden retrievern Dogge.
"Hej, vi har just träffats och jag ÄLSKAR dig. Kan du vara min husse, snälla bli min husse? Jag gillar dig såååå mycket. EKORRE!"
Retriever i ett nötskal. Jag behöver en labrador. Inte sant Elise?

Jag har skaffat mig ett par tofflor att förhindra fötterna från att bli vandrande isbitar i min kyliga lya. Äntligen efterliknar jag mina drömmars varelse; toffeldjuret. Så som jag har längtat och försökt likna denna encelliga organism på otaliga fotografier senaste året. Nu när jag har ett par tofflor i min ägo finns det inget som kan skilja mig från dessa charmerande....djur?

Silverfiskar. Ej att förglömma. Kanske borde jag sy upp en tajt dräkt i silver? Eller varför inte snurra in mig själv i silvertejp. Har hittat några rullar i verkstaden....
Hittade följande text ur ett skolarbete där jag jämförde graden av mikroorganismer i offentliga/ privata tangentbord;

Någon människa med talang borde uppfinna tangentbord som rengör sig själva – ev. med silverfiskar som kryper runt och äter upp smutsen. Det är miljövänligt också. Börjar de dö ut, är det bara att tillsätta en dammråtta och med ens är antalet silverfiskar stabiliserat igen. Liken efter de åldrade kan man skaka ur genom att slå tangentbordet mot balkongräcket. Rent teoretiskt borde det kunna fungera, med hänvisning till följande text hämtad från wikipedia;

”Silverfisken är allätare. Favoritfödan är saker som innehåller stärkelse; klister, bokbindningar, socker, hår, mjäll och kan ibland göra skada på äldre bokband, papper och stärkta tyger. Men även bomull, silke eller döda insekter duger som föda. Silverfisken kan till och med äta sitt eget ömsade skinn. Silverfisken kan svälta i flera månader utan att ta skada.”

I'm a genius.

Vinterdag

"Just because I'm losing, doesn't mean I'm lost. Doesn't mean I'll stop"

Idag skulle jag verkligen sätta mig ned och prestera väl. Söka jobb. Skriva motiverande CV med en stor portion jävlar anamma.

Tyckte faktiskt inte att det var något fel på mitt tidigare. Tänkte för ett slag att "det här ser faktiskt riktigt bra ut". Sedan betraktade coachen texten och upplägget. Suckade. Konstaterade att det var en katastrof som hon inte visste hur jag skulle lyckas reda ut. Tack så mycket. Verkligen.
Sedan fick jag läsa igenom hennes, där skillnaderna blev allt för påtagliga. Jag beklagar; jag har varken haft militärtjänst utomlands, eller varit ordförande i ett sällskap som hjälper ungdomar. Mitt största intresse är inte att hjälpa andra människor. Som att jämföra en trästicka med ett redwood-träd.

Dock har jag hittills inte lyckats genomföra dagens planer. Bara det faktum att arbetsförmedlingen lagt ned sin hemsida - inklusive platsbank för ett halvt dygn försvårar själva sökandet. Det lämnade mig att läsa igenom dagens tidning i jakt på jobb. De sökte chefer, högt uppsatta säljare och operatörer för större företag. Kanske inte min kompetensnivå.

Jag sysselsätter mig istället med annat. Exempelvis elda, jag insåg att det blev med ens svårare att skriva på tangentbord så fort man satt på sig vantar. En tangent blev lätt två i farten. Kanske är det dags att värma upp bostaden när man har vantar på sig inomhus?
Tanten har krävt uppmärksamhet i mitt jobbsökande. Flertalet gånger kommit med sin blöta godisboll och önskat att jag lekt med henne. Skällt till när jag inte "sett henne". Hoppat upp i knät och pussats. Varför är hon aldrig så social om kvällarna? Då ligger hon helst för sig själv och försvinner iväg när jag kommer för nära.
Hon hade en fästing på sig igår. Snart december? Vidriga kräk.

Jag misstänker att fåglar inte har samma luktsinne som en hund. Jag har hängt upp talgbollar utanför köksfönstret i hopp om att de bevingade djuren skulle göra frukoststunden lite trevligare. Flera dagar har passerat, och ingen fågel har synts till. Hur ska jag få dem att förstå? Neonskyltar i skrikiga färger? Fågelskrämmor uppsatta där mina talgbollar inte är? Klickermetod på fågel? Eller ska jag gå runt och skrika "Kallt. Kallt. Varmare. Hett. Bingo!". Möjligen kan jag hitta ett språklexikon i blåmes på google? Det enda man inte kan hitta på google är google. Sökningen resulterar i just inga resultat, och man ombeds istället kontrollera stavningen. Gogle kanske fungerar bättre? Måste prova.

I eftermiddag ska jag se filmen "UPP" med småsyskonen och deras farmor. I en människoby mindre än min egen. Vida känd bland befolkningen för sin utsökta biosalong. Den som består av 150 trästolar bredvid varandra. Filmerna som brukar gå sönder med ett högt knaster, en eller flera gånger under visningen. Stora fönster förtäckta med gröna gardiner som soliga dagar ger salongen ljusare partier. Ljudet? Låter som om någon har gröt i halsen. Eller talar genom konservburkar.
Jag klagar inte. Jag är en av få som åker dit frivilligt och ser det som en lokal upplevelse. Rynkar inte näsan, utan skrattar när filmen går sönder för tredje gången under en visning.

Lycklig

Gott humör har åter igen spårat ur och blivit lyckligt hyperaktiv. Händer med jämna mellanrum och skapar alltid samma frustration när ingen är lika.... uppstressad.
Musiken är högre än vanligt. Falsksången likaså. Och Tanten? Hon håller avståndet, lägger sig och sover på sängen och knorrar klagande när jag stormar in i rummet.

Igår, och de senaste 5 åren har jag moloket gått omkring och klagat över julen. Inte själva förberedelserna, utan just själva dagarna; julafton, juldagen och så vidare. Köphysterin. En tremånads terror som slutar i... platt fall. Julen blir så uppblåst i media, butiker - till och med svenskens favoritämne, vädret, hamnar i skymundan.
Letade efter en t-shirt igår med texten "Fuck Christmas" på. Hittade ingen. Fann bara glada isbörnar som uttryckte motsatsen. Kom fram till att jag skulle ignorera det uppblåsta och förväntansfulla i år, skänka bort pengarna det skulle handlas klappar för till "läkare utan gränser" eller någon annan hjälpande organisation. Woka nudlar på julafton. Promenera under Kalle Anka.
...Så kommer det inte bli. Men någon gång blir det så. Jag är trött på traditionen och behöver några års time-out.
Trots ovanstående pyntade jag ändå idag. Bytte ut vita dukar mot röda. Satte fram ytterligare ljuskällor. Men mer jul än så blir det inte.

Sedan såg jag till att klippa lite i morbroderns buskar och växter igen. Misstänker lite smått att några buskar fick sätta livet till när jag klippte för mycket i somras... men fortsatte ändå idag igen. Halva hallonbusken försvann. Citronmelissen slets bort, med rötterna. Diverse andra gröna ting klipptes ned i hopp om att de kommer växa upp i vår igen.
Det stod någonting om trädgårdsmästare i mitt personlighetstest. Kanske en karriär att satsa på?

Sedan såg jag på Pride and Prejudice en stund. Två timmar snarare. Tiden gjorde sig påmind när käkarna började värka, och jag insåg att jag suttit med ett brett leende hela tiden. Underbara berättelse och underbara språk.

Har äntligen fått någorlunda ordning på gitarren igen. Den låter mindre ostämd i alla fall. Jag tänker inte ge upp den karriären. Inte ens efter något så förödmjukande som upprepat tragglande av melodin Små grodorna och en trasig sträng. Jag erkänner, jag stämde sönder gitarren.
Men inga ledsna miner. Tvärtom. Ena grannen är bortrest och slipper höra falsksången. Hoppas för den andra grannens skull att han har tv:n på hög nivå så han slipper höra.
Dagens låt; Bounce med Bon Jovi