Egenskaper

I mitt personlighetstest stod det ingenting om i vilken grad jag hade egenskaperna naivitet och tankspriddhet. Men det vet jag bäst själv, har jag kommit på.

Tankspridd. Jag erkänner, jag har vid flertalet tillfället tappat bort saker. Sett en skymt av dem någonstans då jag inte behövt dem, och sedan glömt bort var det var. Främst gäller det plånböcker.
Ja, en av dem glömdes i en soppåse på ett svettigt tåg i Tyskland. 300 kronor jag kunde kastat i närmsta vattendrag.
Förra veckan rev jag runt i hela lägenheten. Kom efteråt på att jag lagt plånboken i bilen, just för att inte glömma den hemma... då hade jag redan vänt upp och ned på lite lådor och svurit långa ramsor.
Och ja, jag erkänner... jag brukar glömma hunden utomhus emellanåt. Hon har börjat få frukost/middag på gräsmattan utanför, varje gång blir det en halvtimmes nosaktivering innan hon funnit alla. Dess värre är hon så korkad(!) att hon inte skäller till när hon vill komma in. Ställer sig helt sonika utanför ytterdörren och bara tittar. Kikar jag inte efter henne med några minuters mellanrum kan hon stå där en stund. Sedan beskådar hon mig med sårad blick när jag äntligen öppnar dörren.
För att citera Markus i Oskyldigt dömd; "Jag kommer ihåg min barndom, men minns inte vad jag åt till lunch". Precis så är det. Jag är lite som Dory i Finding Nemo.

Naivitet.
Idag låste jag inte dörren till bilen när jag besökte familjen. I människobyn. Tänkte inte så långt att plånbok och husnycklar låg synliga i passagerarsätet. De låg kvar när jag kom tillbaka efter ett par timmar också. Men det är ganska skönt att tro gott om folk - leva med tanken att ingen kommer att stjäla mina saker.
Ytterdörren låser jag ytterst sällan med för den delen. Går ut på hundpromenader i några timmar och förutsätter att boendet såg ut som det gjorde innan jag försvann.

Med min tankspriddhet och naivitet borde jag inte flytta till en stad?
Det finns trots allt personer som rycker väskan ur handen på folk. I Barcelona höll jag krampaktigt i min älskade kamera under en veckas tid. Svetten bröt fram varje gång modern skulle låna för att ta en bild på oss som turister. Jag gick omkring och kände så att väskan fortfarande var stängd flera gånger i minuten. Vi var en utsatt folkgrupp. Några svenskar som stod bredvid oss på tunnelbanan blev av med sina pengar och pass mellan två stationer, flygbiljetten fick de lyckligtvis behålla.

Det finns orter och byhålor med vackra namn. Sådant man inte funderar över vanligtvis. Bara för att ta några exempel; Åtvid ligger i knutarna - varför inte säga Åt Vida Berg som det egentligen heter? Tidersrum får en djup mening om man tänker på innebörden - Tiders rum. Sedan finns Öschhhöboda. Funderar på att säga det på rikssvenska istället, Öde Sjö Boda.

Liksåsen utanför Kristinehamn får dock fortsättningsvis vara Lik Såsen. Inte Lickksåsen som lokalbefolkningen säger.

CV-skrivande

Det är svårt att inte använda inte, men, men är också ett ord man inte får skriva.

Sitter och försöker skriva mitt nya förbättrade CV 2.0. Orden "men" och "inte" hör som sig bör inte hemma i en text som pekar på alla perfekta delar av sig själv. Ord förknippade med negativitet. Trots det visar sig det vara sig svårt att skriva att inte använda, just det, inte.

Igår följde jag med systern ut på ridtur. Har inte ridit ordentligt senaste fyra åren, bortsett från korta stunder. Inga större rädslor att tampas med, men visst - man tappar balans och styrsel med tiden. Hade kanske önskat mig någon lite mindre fyrbening, men det fick bli Mister Big. En häst där namnet sade allt. Manken var högre än mig, och hela hästen var dinosaurielik. Hovar stora som assietter. Trots ett yttre som hade kunnat liknas vid en långhals var han underbar att både göra i ordning och att rida på (där både trav och galopp innebar långa luftturer). När andra hästar tjuvknycker lite blad vid sidan om vägen, sträckte han bara lite på nacken och tog lite granris istället. Helt underbart att komma ut en timme i lugn och ro! Fick till och med gå upp längs med en bäck så vattnet slog kring oss. Jag behöver en häst. Punkt.

Idag känner jag mig som en pingvin. Stel. I några minuter i alla fall, sedan hittar jag tillbaka till ett mindre ryckigt rörelsemönster. Kanske är nu om någon gång jag borde träna lite robotdans? Med lite tur låter lederna lite metalliskt när jag böjer dem.

Jag behöver molnfritt om kvällarna, jag ser ytterst lite på mina kvällspromenader. Uttycket rosa bubbla känner alla igen, men svart bubbla är någonting helt annat. Ficklampan lyser upp högst 5 meter framåt innan den slår emot en tjock vit vägg, kallad dimma. Gäller även vyn bakåt och uppåt. Skulle batteriet ta slut skulle jag lika gärna kunna gå runt och blunda, det hade inte gjort någon skillnad.
Förra veckan däremot var underbar, frosten och fullmånen lös upp så pass mycket att landskapet blev vitt och träden lämnade tydliga skuggor på marken. Hade med lätthet kunnat gå i skogen mitt i natten de dagarna.

En vän klagade för en stund sedan om sin telefon;
"Jag blir så jävla less, ska slänga den i väggen"
Mitt svar blev "Usch då, telefonen är dvärgens skapelse!"
Dvärg. Djävul. Någon behöver vila upp sig efter helgen.

Galenskaper

Inget särskilt egentligen. Bara mitt sätt att fylla min ständiga fritid med lite spännande upptåg.
...Och lyckligtvis behöver jag sällan tänka själv, händelserna och de efterföljande skratten hittar oftast till mig.

I veckan vaccinerade jag mig mot baconfeber, visserligen motvilligt, men efter korsförhör med sjuksköterskorna (som i sin mentala jakt på svar gapade som fågelholkar) gav mitt godkännande. På kvällen kändes det som om någon kastat en blyklump på armen. Trots att det som inte dödar, härdar, valde jag ändå att inte sova på armen.
Gick upp tidigt följande morgon för att åka iväg till Linköping på samtal. Hade en lättare feber och kände mig smått snurrig, utöver min ovilja att åka de där 14 milen.
Väl framme och i tid har kvinnan jag skulle pratat med glömt att boka in vårt möte. Det var inte ilska. Det var besvikelse. Svor för mig själv då jag gick gatorna fram, undrar om jag inte ens öste ut lite över själva staden. Dumheter att ligga en timme bort från lugnet på landet.

Fann mig så småningom med en koffeinhaltig sockerbomb på favoritcaféet. Sedan såg jag till att göra situationen bättre genom att göra av med lite pengar, för inte går det väl att slänga ut 300:- på bensin och parkering och sedan bara åka hem? Ja, jag vet- snållänning. Men det ligger i generna.
Blev förföljd en bit av en man i permobil. Han pratade lite smått, och jag tittade storögt. Placerade honom till slut i facket "Åh nej, inte han!" - och kom på att jag gick omvägar genom centrum när jag skulle ta körkort för att slippa undan honom.
Sprang sedan vidare in i nästa person. Eller snarare; jag försökte panikartat väja undan när jag såg att personen var på väg åt mitt håll. Slutade ändå med att han stod precis framför och log brett. Pratade något om Ungern, irakiska flyktingar och reinkarnation. På snabb och slarvig engelska (=förstod inte mycket). Skänka pengar och lämna ut banknummer? Nej tack. Slängde ur mig något om "unemployed" och "broke" innan jag försökte fly vidare. Fick ett klistermärke, har fortfarande inte listat ut vad det står för. Soporna nästa!

För att markera hur fattig jag var gick jag in en sväng på "Myrorna". Möttes av ett glatt gäng pensionärer som;
a) Sjöng falskt
b) Hade en ostämd gitarr
c) Drog frenetiskt i ett dragspel, lät minst sagt illa..
d) Spelade oregelbundet på den ostämda gitarren
e) Upprepade orden gud, välsignelse och hallelujah i varierad ordning om vartannat. Troligtvis samma låt som spelades om och om igen, men lät som en ny låt varje gång eftersom taktkänslan var obefintlig.
De var glada i alla fall, och det var jag med! Skräckblandad förtjusning med visst inslag av kväljningar.
Hittade lite böcker som fick följa med hem, så besöket var inte förgäves ;)

+10 grader inomhus när jag kom hem. Tofflor och vantar inomhus höll för en stund på att bli ytterkläder också....

Har lagt ut Fårrden Ragnar på blocket åt ett par avlägsna släktingar, är riktigt nöjd över annonsen!
"Bilen har bucklor och rost. Har bara haft en ägare, och säljes nu pga dennes ålder"
Har haft lite roligt åt beskrivningen nu på kvällskvisten. Att bilen är full utav bucklor säger en del om hur bra den enda ägare tagit hand om sin bil.
Kanske borde lagt till "Ragnar, bilen med personlighet! Fordonet som låter dig upptäcka att varje dag är en ny dag - upptäckten av en buckla du inte sett tidigare".