Here I am...

...this is me. Und so weiter.
Mina fåtaliga blogginlägg borde inte uppmärksammas så mycket som de faktiskt görs (av mig själv. Hör inte ni också applåderna och fanfaren i bakgrunden? Inte? Okej).

Jag ser livet genom musik. Refererar till saker och ting genom att sjunga en sång, tycker det är praktiskt. Andra håller inte med mig. Framför allt inte när jag komponerar låtarna själv.

Kusinen uppskattade exempelvis inte när jag gick runt på köpcentret och trallade "Kissnödig, jag är såå kissnödig" lördagen efter löning.
Hemma går jag runt och stampar i takt till "Myrorna invaderar - myrorna har fått nog!" (de har vaknat upp ur sin vintervila, och befinner sig överallt i min lya. På frukostbordet. I fönstren. På dataskärmen...).
Igår kom jag på att "morsgrisar är vi allihopa" kan bytas ut mot ordet "pucko" istället. Så jag sjöng min egen version och pekade ömsom på mig själv och sedan Lilo. Hon förstod inte budskapet. Viftade livligt på svansen, satte sig "ekorre" och började vinka till mig.

Till vardags är hon dock trött på mitt ständiga trallande. Dagen börjar alltid med "god morgon, god morgon, hör fåglar sjung glatt..." och bemöts av knorrande från hennes sida. Sedan tävlar jag och radion om vem som tjattrar/trallar/vrålar mest på en dag.

Ikväll var jag på teater (för andra gången i mitt liv). Modern tyckte vi kunde prova på att vara lite kulturella och svika bioduken som omväxling. Det var en spännande upplevelse.
Jag var den enda med dödskallar på tröjan, en av ytterst få under 50 års ålder - som därutöver inte pratade rikssvenska/stockholmska.
Själva pjäsen får gå under kategorin "njaaa..." men atmosfären runt omkring gjorde att teatern var väl värd att gå på.
Missade för någon sekund en replik och hade önskat det funnits en "rewind"-knapp. Det fanns det inte. Övervägde att utropa "Va? Kan ni ta om det där?" men tänkte det var bäst att låta bli.

Efteråt hamnade vi på ett fint café. Då jag såg priserna frågade jag min moster lite snällt om hon inte kunde tänka sig att bjuda sin systerdotter, vilket hon gick med på. Över hundra kronor för en kvällsfika...
Snållänning running through my veins.
Betedde mig på ett vis jag antogs förväntades av mig, tills jag skulle uttala namnet på smörgåsen jag ville ha. Bruschette Sa-sa-saa-... eller står det se-see-seem. Servitören förstod. Det var tur, för jag brast ut i skratt. Moster och mamma följde inte mitt exempel, utan pekade på menyn och sa, "Ja vill ha ren där dö" (östgötska). Jag fick min smörgås till slut. Konstaterade tacksamt att det var tur att årets weekend tillsammans med galna släkten inte går till Italien, utan till Irland. Om en månad - lovely.