Egenskaper

I mitt personlighetstest stod det ingenting om i vilken grad jag hade egenskaperna naivitet och tankspriddhet. Men det vet jag bäst själv, har jag kommit på.

Tankspridd. Jag erkänner, jag har vid flertalet tillfället tappat bort saker. Sett en skymt av dem någonstans då jag inte behövt dem, och sedan glömt bort var det var. Främst gäller det plånböcker.
Ja, en av dem glömdes i en soppåse på ett svettigt tåg i Tyskland. 300 kronor jag kunde kastat i närmsta vattendrag.
Förra veckan rev jag runt i hela lägenheten. Kom efteråt på att jag lagt plånboken i bilen, just för att inte glömma den hemma... då hade jag redan vänt upp och ned på lite lådor och svurit långa ramsor.
Och ja, jag erkänner... jag brukar glömma hunden utomhus emellanåt. Hon har börjat få frukost/middag på gräsmattan utanför, varje gång blir det en halvtimmes nosaktivering innan hon funnit alla. Dess värre är hon så korkad(!) att hon inte skäller till när hon vill komma in. Ställer sig helt sonika utanför ytterdörren och bara tittar. Kikar jag inte efter henne med några minuters mellanrum kan hon stå där en stund. Sedan beskådar hon mig med sårad blick när jag äntligen öppnar dörren.
För att citera Markus i Oskyldigt dömd; "Jag kommer ihåg min barndom, men minns inte vad jag åt till lunch". Precis så är det. Jag är lite som Dory i Finding Nemo.

Naivitet.
Idag låste jag inte dörren till bilen när jag besökte familjen. I människobyn. Tänkte inte så långt att plånbok och husnycklar låg synliga i passagerarsätet. De låg kvar när jag kom tillbaka efter ett par timmar också. Men det är ganska skönt att tro gott om folk - leva med tanken att ingen kommer att stjäla mina saker.
Ytterdörren låser jag ytterst sällan med för den delen. Går ut på hundpromenader i några timmar och förutsätter att boendet såg ut som det gjorde innan jag försvann.

Med min tankspriddhet och naivitet borde jag inte flytta till en stad?
Det finns trots allt personer som rycker väskan ur handen på folk. I Barcelona höll jag krampaktigt i min älskade kamera under en veckas tid. Svetten bröt fram varje gång modern skulle låna för att ta en bild på oss som turister. Jag gick omkring och kände så att väskan fortfarande var stängd flera gånger i minuten. Vi var en utsatt folkgrupp. Några svenskar som stod bredvid oss på tunnelbanan blev av med sina pengar och pass mellan två stationer, flygbiljetten fick de lyckligtvis behålla.

Det finns orter och byhålor med vackra namn. Sådant man inte funderar över vanligtvis. Bara för att ta några exempel; Åtvid ligger i knutarna - varför inte säga Åt Vida Berg som det egentligen heter? Tidersrum får en djup mening om man tänker på innebörden - Tiders rum. Sedan finns Öschhhöboda. Funderar på att säga det på rikssvenska istället, Öde Sjö Boda.

Liksåsen utanför Kristinehamn får dock fortsättningsvis vara Lik Såsen. Inte Lickksåsen som lokalbefolkningen säger.